EMMA

Söndag. Va skönt att helgen är över. Måndag innebär att ställen har öppet, man kan ringa till olika ställen om man undrar något och man får post igen, fast måndag=reklam. Men ändå, allt rullar igång. Folk är igång. Ha vart en trött helg. Innehållit otroligt lite sömn och jag har nog aldrig tidigare känt mig så lost i luvan som nu. Lite skrämmande. Har iaf bara vart hemma. Myst med barnen. Sett sex and the city. Träffat släkt. Städat. Ja idag har jag städat ordentligt för första gången sen jag flyttade in och det kändes bra. Fick mig att må bättre av att göra något husligt.


Igårkväll åkte vi hem från släktmiddagen i den skruttiga 245an, det var mörkt, dimmigt, regn och oerhört dålig väg. Min äldsta dotter frågade mig om jag var rädd. Hon tyckte det var lite sådär kusligt mysigt att guppa fram i mörkret i 50 km/h. Jag funderade och jag är ju egentligen ganska skvätträdd och mörkret har alltid skrämt mig. Jag har aldrig behövt vara rädd, för det har alltid funnits någon där som jag kunnat luta mig emot. Men det funkar ju inte längre. Jag är mina barns trygghet och det finns ingen jag kan stå bakom för att slippa vara rädd. Det finns ingen som håller min hand eller som jag kan luta mig emot för att få trygghet i mörkret. Så jag får hitta tryggheten i mig själv. Så mitt svar blev nej gumman jag är inte rädd, det finns inget att vara rädd för. Och jag var inte rädd. Jag satt som en gammal tant framlutad mot ratten för att kunna se klart. En resa som normalt tar 10-12 minuter tog helt plötsligt dubbelt så lång tid. Men det gjorde mig ingenting. Inte då. På vägen dit svor jag över alla vägarbeten och gupp som jag inte märkte utan flög över. Men då, på hemvägen var det annars. Det var jag. barnen. vi. familjen. Bara vi. När vi kommit hem hade alla tre somnat. Jag bar upp dem för trappan, bäddade ner dem i deras sängar, pussade dem gonatt. De tog 4 gånger att springa upp och ner för trappan innan jag kunde låsa dörren om oss. Jag höjde glaset mot mig själv. lyfte på hatten. För att jag äntligen känner styrkan. Jag klarar mig bra själv. Eller rättare sagt, vi klarar oss bra. Vi är ett bra team. Jag och barnen.

Vi försökte oss på att ta en fin bild, men gick väl sådär :P




men sen kommer kvällarna, när barnen sover. När det är tyst och stilla. Jag gråter. Jag saknar bra tider. Jag undrar hur du har det. Jag känner distansen. Känns som flera hundra mil. Imorgon ska vi åka till en vän som fyller 25. Sen ska jag försöka mig på att ringa ett samtal och få lite klarhet i vad som händer nu.
Nu ha jag varit vaken alldeles förlänge... igen.
Gonatt.