These wounds wont seem to heal, this pain is just too real..
There's just too much that time cannot erase..
Kunde inte sova igår, försökte mig på ett blogg inlägg men det var för grötig i skallen. Fick inte ur mig ett ord. Tom. Likgiltig. Ledsen. Jag somnade tre. Sonen vaknade 6 och döttrarna strax därefter. Suttit i telefon mest hela eftermiddagen. Verkar ju va omöjligt. Kanske inte är meningen att det ska bli så. Jag ger det ett sista försök imorgon, sen orkar jag inge mer. Jag orkar inte! Kändes som jag ville bryt ihop då jag för 20e gången sa Jaa hej det är Emma ---------- IGEN! Har ni tid med mig? Jag skulle vilja ---- --- -----, nähä ni har inte det papperet där nä, okej. Jaha jag får pröva ringa imorgon igen. okej. Tack och hej! Varför ska jag kämpa för något som egentligen bara gynnar dig? Kanske mig lite, jag vet inte. Det återstår att se. Om det nu går att se. Tid. Allt tar sådan fruktansvärd tid. Jag vill inte att saker ska ta tid. Jag vill att allt ska bli direkt. Sådär pang bom tjof. Klart och betalt.
Bonusdottern ha vart här i em, det var roligt. Barnen glada. Jag glad. Efter middagen kom mormor och följde dem på badhuset. Jag och sonen slocknade på soffan.
Annars då? Sonen har börjat äta smakportioner, vilket matvrak han är, det är roligt:)
Stora syrran hjälper gärna till:)
Imorgon är det dagisdag, tror dem behöver det, då deras mor inte är den mest alerta nuförtiden:( sedan åker tjejerna till sin pappa, för det är ojämn vecka. Pappavecka. Då allt är jävligt ojämt. Jag åker in och äter middag och bowlar med mina vänninor. Däremellan får jag även kaffebesök, och besöket skulle medtaga en kaka. Jag har världens bästa vänner.
Och just det, tack för alla fina och peppande kommentarer här på bloggen. Jag läser dem, men är kass på svara.
Ibland blir jag rädd. Att jag ska sluta känna, att jag blir så avtrubbad. Känner mig avtrubbad. Fnner inga ord på känslan. Finner ingenting. Det är förvirrande. Jag som aldrig brukar glömma något viktigt. Glömmer allt. Känns som huvudet är överfullt och när jag tar in något mer tappar jag något annat. Känner mig stressad. Jämt. Varför är jag stressad?
You used to captivate me
By your resonating light
Now I'm bound by the life you left behind
Your face it haunts
My once pleasant dreams
Your voice it chased away
All the sanity in me
And if you have to leave, i wish that you would just leave, cause your presence still lingers here, and it won't leave me alone.
Följer dina inlägg. Känner igen det du beskriver (samma symptom, men kanske annan orsak) Tror människans överlevnadsinstinkt styr, och då tenderar man att på nåt sätt automatiskt stänga av det tunga. Kroppen liksom stänger ner vissa funktioner som suger 'energi' för att istället klara av vanliga bas-saker, samt spara energi. Man klarar bara av känslor och smärta till en viss gräns, då blir det överbelastat och stänger ner igen. Troligtvis egentligen bra, för kroppen och själen behöver bara vara ibland.Att utföra något praktiskt då,t ex städning - kan ju kännas bra. Men ibland orkar man förstås kanske inte ens det. Däremot är det läskigt att känna tomhet, kallhet och kanske nån typ utomkroppslig känsla. Men jag tror att det sakta men säkert kommer tillbaka...bara man följer med och ger efter lite för 'av' och 'på'. Stressen kan nog delvis komma av att man vill ha ordning, komma igång, vara på banan igen - men det går inte i den takt man vill varken fysiskt/materiellt eller själsligt, självklart blir man stressad då.. Men med lite jäklaranamma å lite tid så kommer det tillbaka... All cred till dig iaf, för varje dag du stretar på. Mvh c.j
