EMMA

Jag somnade i vettig tid för första gången på väldigt länge igårkväll. Men då var det döttrarna som vaknade vid 3 istället och höll låda. Älskade barn. Jag känner mig så otillräcklig.
Känner mig knäckt. Ledsen. Frustrerad. Jag lyckas alltid ställa till det. På ett eller annat sätt. Jag orkar inge mer. Jag orkar fan inte. Känns som jag springer in i väggen med en jävla hastighet. Det gör ont. Det blöder. Mina ben orkar inte bära mig längre. Varför är det alltid jag som ska få skuld för allt? Jag vill ju inge ont. Jag vill verkligen inte någon illa. Men ändå gör jag folk illa.
Imorgon kommer brorsan hem. Jag längtar. Annars är det helg, jävla skit. Imorgon kommer domen också.. eller idag är ju över 00. Jag orkar inte bry mig.
Fick höra att några hade stått på affärn och pratat om att jag bara ville ha pengar, därför jag överklagat att inte sonen fick skadestånd. Ibland undrar jag hur folk tänker? tror ni att jag är så girig? Jag bryr mig inte om några pengar, fattar ni inte det. Alla pengar i världen skulle inte göra något bättre. Blir så besviken och upprörd. Ni vet ingenting. Förstår gör ni inte heller. Ni gottar er och spekulerar. Men ni förstår inte att det gör så ont. Tror ni att det blir bättre? Spotta på mig, svartmåla mig. Gör det! Sen tycker jag ni ska gå till er själva. Sen hoppas jag ni mår bättre med er själva. För det vore ju lönlöst om inte ni får ut något av det.

Dagen som varit ljus förvandlas nu till en mörk och kall natt. Jag springer i en labyrint och hittar inte ut. Hittar inte hem. Om jag var ensam skulle jag skrika, skrika tills luften tar slut. Skrika till rösten försvinner.
Men nu måste jag försöka somna, så jag orkar vara mamma och människa imorgon.

Kärlek och respekt att det ska vara så jävla svårt.