EMMA

Lördagkväll. Regn. Mörker. Höst. En del av mig önskar att jag inte va så förbannat avtrubbad och faktiskt hade lust att göra något. Spontant. Utan planering. Träffa människor. Men en del av mig trivs. Trivs med att göra ingenting. Trivs med att va själv. Tror det är känslan av självständighet som gör det hela tillfredställande. 
Va hos en vän idag, efter ett tag så börjar hjärtat slå snabbare. Stressen kryper i kroppen och jag har svårt att sitta still. Den känslan är allt annat än frän. Oro kanske det kallas. Vill inte känna så.

Var är du nu? Du känns ännu längre bort. Kanske för att jag vet att antalet mil har ökat emellan oss. Eller för att jag faktiskt inte vet något. Eller för att jag trodde något annat. Eller för att mitt hjärta blöder. Eller för att jag aldrig får några svar. För att minnena plågar mig. För att du inte känns som du längre.

Dina barn går inte i repris stod det på en folder på vc. Nä det är så sant tänkte jag då jag satt där och tittade på min son som nu är 5 månader. Blir ledsen då jag de senaste månaderna levt i en bubbla och fortfarande gör. Har gått och tittat på mina sovande barn flera ggr ikväll, strukit håret från döttrrnas ansikte, strykit sonen på kinden. Viskat att jag älskar dem.

Läker tiden alla sår? Jag tror inte det. Men jag ska försöka plåstra om dem och försöka hitta vägen igen. För nu är jag verkligen off road.


nu är det dags att inta sängen. Gonatt.