EMMA

Söndag kväll. Barnen sover. Äldsta dottern har feber. Vi har myst i soffan framför anki. Läste min gamla blogg. Nyårsinlägget. Hur jag såg fram emot 2011. Tyckte 2010 hade vart struligt och välkomnade 2011 med öppna armar. Vi skulle flytta till hus, få vårt första gemensamma barn. Allt skulle bli så bra. Skrev också hur en på jobbet tyckte det kändes vemodigt med ett nytt år för man vet aldrig vad som kommer hända, men själv kände jag bara nytt år, nya möjligheter. Det blev inte som jag hade hoppats. Vi kämpade på. Månaderna gick. Vår son kom till världen. 10 dagar över tiden. På din födelsedag. Som om det var meningen. Den finaste födelsedagspresent någon kan få. Den finaste pojke vi hade skådat. Vår L. En blandning av oss båda. Det är svårt och smärtsamt på samma gång. Minnena äter upp mig. Hur kunde DU? du som varit min trygghet. Det är så overkligt och jag vaknar varje dag och hoppas allt är en dröm. Men det är ingen dröm. Det är verklighet. Livet. Nu.

Domen vart ändrad lite också. Minus 5 månader + att sonen fick skadestånd. Folk frågar hur det känns. Det känns ingenting. Det är ingen som går vinnande ut ur detta.

Nu ska jag gå och lägga mig bredvid en tös som sover oroligt.