känslor bubblar upp
Kärlek. Äkta kärlek. Idag såg jag den framför mina ögon och jag blev alldeles varm i hela kroppen. Jag och barnen var på leos, mormor också. Hon är en klippa. Jag satt och studerade folk runtikring mig när jag satt och gav sonen mat. Ett par i 35-45 års åldern satt framför mig, han höll hennes hand och strök hennes arm under hela tiden vi var där, dom hade 3 barn, gemensamma eller ej vet jag inte. Men de bara lyste kärlek ur deras ögon. Sen ett annat par, dom lekte med sina barn och med varandra, dom kysste varandra och skrattade, det var kärlek, lycka och glädje på samma gång. För första gången på 7 månader saknar jag det. Kärleken mellan man och kvinna. Men jag är nog inte riktigt mottaglig ändå. Tack och lov kanske. Annars kanske jag hade fallit för frestelsen, fallit för nyförälskelsen.
Hade ett litet känslomässigt utbrott här i veckan, då fick min telefon stryka med. Pang in i dörrkarmen. Har alltid tyckt sånt där är löjligt att gå lös på inredningen eller döda ting då ilskan kommer, många karlar jag har haft att göra med har haft den tendensen, men det var en välda tillfredställande känsla om än den bara varade i några sekunder. Sen insåg jag att jag är okontaktbar och isolerad i lägenheten som jag hatar och för tillfället bor i. Har dock fixat en, en gamm nokia, kände mig inte som en i gänget där på leos där alla mammor och pappor satt med sina touchtelefoner. Men kors i kolvagnen, plötsligt händer det. Jag har beställt en, lär bli drygt så förbannat innan jag lär mig men kul kanske?
Jag känner mig som vanligt otillräcklig, dålig, svag. När jag hämtat barn på dagis och har matkassar som ska bäras upp för spiraltrappan, när jag har en som inte kan gå och väger över 10 kg, en som kan gå men inte vill gå och en som jag ber hjälpa mig bära något (lätt såklart) så saknar jag en mans styrka, eller nej... en hjälpande hand. Jag tappar tålamod, blir arg. Jag får dåligt samvete, jag skäms. Det är svårt och tungt att vara själv med tre små barn, än om jag vet att jag klarar det är det många gånger jag gråter inombords, och många gånger ställer jag mig frågan hur i helvete det kunde ha blivit såhär? Men det var du som valde att gå tänker ni trångsynta människor säkert, det var du som lämnade, tog steget. Båda gånger till och med. Den där Emma ger nog upp för lätt.
Mina barn är mitt allt och tiden går så fort. Får panik. Orkar inte ens springa ifrån den där verkligheten som sprungit efter och flåsat mig i nacken så länge, nu flåsar den mig rätt i ansiktet istället, springer nästan om mig.
Januari, det nya året som skulle få en sådan bra start, fick en dålig start, plattfall ner i hård isen ungefär och det gjorde förjävla ont. Men jag reser mig för att än en gång halka. Nu ser jag fram emot en ljus och fin februari. Imorrn äre tingsrätt, tvist. Är de ens verklighet undrar jag ibland, kan jag inte få vakna ur drömmen snart? nyper mig och inser att så inte är fallet.
Så äre, så blie, först klåe sen svie!
Mitt 2011!
Äntligen är du här 2012, som jag har längtat. För så känns det ju alltid, nytt år, nya möjligheter. Än om de blir same same but different så känns det iaf bra med en nystart. Hade tänkt sumera och sammanfatta året som gått. Det har varit det värsta året i mitt 24 åriga liv. Samtidigt som det bör räknas till ett av det bästa. Fick ju en underbar liten son som ger mig kärlek och glädje varje dag.
Januari: Vinkade visst glatt av 2010 också och såg fram emot ett nytt år. Vi flyttade till huset, barnen trivdes, vi kändes som en hel familj. Livet flöt på bra på alla plan.
Februari: Jag börjar plugga på distans till undersköterska samtidigt som jag går på havandeskapspenning. Känner att jag är på väg någonstans, min äldsta dotter fyller 4 år och februari är en riktig kalasmånad, så många som fyller år. Det brinner i centrum och min dåvarande pojkvän jobbar dag som natt. Jag har det jobbigt med gallan och halsbränna.
Mars: Månaden som bebis är beräknad att komma och jag väntar varje dag eftersom jag tror att den ska komma innan bf eftersom mina döttrar gjort det. Men mars går och det är som en enda lång väntan.
April: 10 dagar över tiden kommer han, vår son med buller och bång. Den 7e april, samma födelsedag som sin pappa. Nästan samma tid till och med. April är en fin månad med soliga dagar. Min andra dotter fyller 2 år och bonusdotter 10 år.
Maj: Äntligen vår, jag fyller 24 år.
Juni: Jag och min sambo bestämmer oss för att separera. Känns som ett nederlag då vi nyss fått barn men situationen vart ohållbar, sen kommer en jobbig månad på många sätt. Var på Dans begravning.
Juli: Den 2 juli inträffar något som jag aldrig hade kunnat tro.. Min sambo tänder på vårat hus. Från att vara någon jag älskar förvandlas han till ett monster och jag har aldrig vart så rädd i hela mitt liv. Jag blev rädd för allt, för att han skulle komma tillbaka och göra något dumt, för att han skulle göra något dumt med sig själv. Världen rasar och inget är längre stabilt. Känner mig otillräcklig gentemot mina barn. Vi bor hos mamma & pappa en månad. Rättegång.
Augusti: Är som en dimma, världen snurrar och jag hinner inte riktigt med. Överklagan och hovrätt, vi får en lägenhet. En 3a. Vi hälsar på brorsan i skövde, handlar massa på ikea. Jag blir deprimerad och får sömnproblem.
September: Känns också som en dimma. Men efter många om och men söker jag hjälp för min depprission och börjar må bättre och börjar kunna sova bättre.
Oktober: Hänger mest med Linda & Mattias. Är en rolig tid. Farmor fyller 85 år.
November: Det som vart stabilare börjar gå en aning utför, börjar må sämre.
December: Julens månad, hatade julen detta år, brukar annars älska den. Men julhelgen blev till belåtenhet ändå. Nyårsafton spenderade jag och barnen i Agnäs med Ulrika & Linn, det var himla kul och min äldsta dotter höll sig vaken till kl 00 och skålade in det nya året med oss.
Jag har nog blivit en bättre människa detta år trots allt. Har ändrat mitt synsätt och värderingar lite och tänker mer på människor runt ikring mig, har inga fördomar längre. Ingen människa är bättre än någon annan och alla människor är älskvärda.
Dessutom har jag börjat träna, det är bra. Finns fortfarande mycket att jobba med, och jag är långt ifrån i mål med att hitta mig själv, men jag tror jag har kommit en bit på väg.
Så jag vill tacka mina barn som håller mig uppe och ger mig så enormt mycket kärlek och glädje. Mina vänner och familj som alltid finns vid min sida no matter what. Till alla er som peppat mig och skrivit fina kommentarer.
Jag skulle vilja spola fram till slutet av Januari så kanske jag är på banan igen. Men det är bara att bita ihop och kämpa igenom dessa veckor.
Önskar er all lycka 2012!
