EMMA

Nu var det längesen igen. Försöker finna tid, ork och lust. Försöker finna mig själv i allt kaos som råder. Det visar sig rätt tydligt i svåra tider, vilka man har runtikring sig. Vilka som snackar och vilka som hugger en i ryggen. Jag förvånas. Men jag är väl en sån som någon klok uttryckte sig "ömsar skinn rätt ofta" blir kanske lite mer spännande att prata då. Jag kanske gör det du skulle vilja göra. Men du vågar inte. Men de bästa av allt är att jag vägrar ta skit längre. Livet är för kort för det och jag har bättrat på mitt självförtroende och självkänsla dubbelt upp.

Kärlek. Äkta kärlek. Idag såg jag den framför mina ögon och jag blev alldeles varm i hela kroppen. Jag och barnen var på leos, mormor också. Hon är en klippa. Jag satt och studerade folk runtikring mig när jag satt och gav sonen mat. Ett par i 35-45 års åldern satt framför mig, han höll hennes hand och strök hennes arm under hela tiden vi var där, dom hade 3 barn, gemensamma eller ej vet jag inte. Men de bara lyste kärlek ur deras ögon. Sen ett annat par, dom lekte med sina barn och med varandra, dom kysste varandra och skrattade, det var kärlek, lycka och glädje på samma gång. För första gången på 7 månader saknar jag det. Kärleken mellan man och kvinna. Men jag är nog inte riktigt mottaglig ändå. Tack och lov kanske. Annars kanske jag hade fallit för frestelsen, fallit för nyförälskelsen.

Hade ett litet känslomässigt utbrott här i veckan, då fick min telefon stryka med. Pang in i dörrkarmen. Har alltid tyckt sånt där är löjligt att gå lös på inredningen eller döda ting då ilskan kommer, många karlar jag har haft att göra med har haft den tendensen, men det var en välda tillfredställande känsla om än den bara varade i några sekunder. Sen insåg jag att jag är okontaktbar och isolerad i lägenheten som jag hatar och för tillfället bor i. Har dock fixat en, en gamm nokia, kände mig inte som en i gänget där på leos där alla mammor och pappor satt med sina touchtelefoner. Men kors i kolvagnen, plötsligt händer det. Jag har beställt en, lär bli drygt så förbannat innan jag lär mig men kul kanske?

Jag känner mig som vanligt otillräcklig, dålig, svag. När jag hämtat barn på dagis och har matkassar som ska bäras upp för spiraltrappan, när jag har en som inte kan gå och väger över 10 kg, en som kan gå men inte vill gå och en som jag ber hjälpa mig bära något (lätt såklart) så saknar jag en mans styrka, eller nej... en hjälpande hand. Jag tappar tålamod, blir arg. Jag får dåligt samvete, jag skäms. Det är svårt och tungt att vara själv med tre små barn, än om jag vet att jag klarar det är det många gånger jag gråter inombords, och många gånger ställer jag mig frågan hur i helvete det kunde ha blivit såhär? Men det var du som valde att gå tänker ni trångsynta människor säkert, det var du som lämnade, tog steget. Båda gånger till och med. Den där Emma ger nog upp för lätt.
Mina barn är mitt allt och tiden går så fort. Får panik. Orkar inte ens springa ifrån den där verkligheten som sprungit efter och flåsat mig i nacken så länge, nu flåsar den mig rätt i ansiktet istället, springer nästan om mig.
Januari, det nya året som skulle få en sådan bra start, fick en dålig start, plattfall ner i hård isen ungefär och det gjorde förjävla ont. Men jag reser mig för att än en gång halka. Nu ser jag fram emot en ljus och fin februari. Imorrn äre tingsrätt, tvist. Är de ens verklighet undrar jag ibland, kan jag inte få vakna ur drömmen snart? nyper mig och inser att så inte är fallet.

Så äre, så blie, först klåe sen svie!