EMMA

Det är sådär. Jag är så fruktansvärt trött, men ändå lyckas jag aldrig komma i säng i vettig tid. Igår hade jag en trevlig kväll. Spontanitet. Jag älskar det. Men tyvärr händer det sällan. Helst då de flesta har familj och barn. Men igår kom en väninna hit sådär spontant. Vi drack rötjut, såg sex and the city och surrade. Väldigt tillfredställande måste jag säga. Jag trivs utan tvåsamheten på nå vis. Jag får bestämma själv. Känner någon slags frihet. Men sen kommer ju de där sova själv och äta själv som inte är lika tillfredställande.

Jag har funderat, vad som gick snett.. vad som gjorde att vi inte kunde leva med varandra längre. Det är aldrig bara ens fel. Det är det aldrig och då får ni ju säga vad ni vill. Vi var inte den som den andre ville att vi skulle va helt enkelt. Runt hål, fyrkantig kloss ni vet. Passar inte. Hur mycket man än försöker. Det känns sorgligt att det hela hade behövt sluta såhär. Vart ett jävla avslut. Precis som vi fick en dålig start. Vi liksom tvärsprang men snubblade då vi skulle hoppa över första häcken. Pang ner i baken så delar av oss gjorde ont och kanske till och med gick sönder inombords. Jag kan inte känna hat längre, belive me det har jag gjort. Hat och ilska. Nu känns det bara tragiskt och sorgligt. Min vän, kanske min bästa stundvis. Finns inte vid min sida längre och jag finns inte vid hans. Vi har förlorat varandra. Jag saknar den man jag vart blixtförälskad i, den man som tröstade mig när jag var ledsen, den man som var glad och mådde bra. Den man som fick mig att må bra, men den mannen förlorade jag för längesedan. Någon stans under loppets gång, vi lyckades aldrig ta oss över häckarna utan sprang rakt in i dem en efter en. Vad som hände vet jag inte.. jag tyckte jag försökte. Jag tyckte jag kämpade på, ville få allt att fungera och vara bra. Kände mig länge ensam på det planet. Luften räckte inte till oss båda och jag kippade många gånger efter andan. Men jag funkar så att jag mest minns det bra, det dåliga fastnar som inte. Är som att hjärnan stöter bort det som något slags försvar. Och bra är väl kanske det. Är ju fint att få minnas de fina stunderna. Och mina minnen kan ingen ta ifrån mig. Jo materiella minnen, men minnena jag har inom mig kan aldrig förstöras. Jag plockar fram dem ibland, skrattar och gråter.


Relationer, så svårt. Kompisrelationer som kärleksrelationer. Kände mig inte på nå il idag, fast jag var omgiven av alla fina vänner. Kan känna mig så inne i mig själv att jag glömmer bort dem, att fråga hur dom har det. Det är inge bra. Men se så fina vänner jag har som inte tar åt sig av mitt bristande engagemang för tillfället. Som i tysthet förstår min förvirring. Accepterar. Respekterar. Finns. Stöttar. Hjälper. Alla på sina olika sätt, alla på sitt sätt. Och alla sätt är bra.
I början kunde jag känna frustration över att ingen förstod hur det kändes. Men det spelar ju ingen roll. Man förstår inte allt. En känsla är svår att sätta ord på. Och även om de inte känner hur det värker i mitt hjärta eller att marken under mig gungar eller min yrsel som gör att jag tappar balansen, så tar de emot mig när jag faller. Oavsett. Jag är er evigt tacksam.

Nu har john blund lessnat på att försöka ta mig till drömmarnas land och dragit. Så jag får väl försöka hitta han,peace!