These wounds wont seem to heal, this pain is just too real..
There's just too much that time cannot erase..
Kunde inte sova igår, försökte mig på ett blogg inlägg men det var för grötig i skallen. Fick inte ur mig ett ord. Tom. Likgiltig. Ledsen. Jag somnade tre. Sonen vaknade 6 och döttrarna strax därefter. Suttit i telefon mest hela eftermiddagen. Verkar ju va omöjligt. Kanske inte är meningen att det ska bli så. Jag ger det ett sista försök imorgon, sen orkar jag inge mer. Jag orkar inte! Kändes som jag ville bryt ihop då jag för 20e gången sa Jaa hej det är Emma ---------- IGEN! Har ni tid med mig? Jag skulle vilja ---- --- -----, nähä ni har inte det papperet där nä, okej. Jaha jag får pröva ringa imorgon igen. okej. Tack och hej! Varför ska jag kämpa för något som egentligen bara gynnar dig? Kanske mig lite, jag vet inte. Det återstår att se. Om det nu går att se. Tid. Allt tar sådan fruktansvärd tid. Jag vill inte att saker ska ta tid. Jag vill att allt ska bli direkt. Sådär pang bom tjof. Klart och betalt.
Bonusdottern ha vart här i em, det var roligt. Barnen glada. Jag glad. Efter middagen kom mormor och följde dem på badhuset. Jag och sonen slocknade på soffan.
Annars då? Sonen har börjat äta smakportioner, vilket matvrak han är, det är roligt:)
Stora syrran hjälper gärna till:)
Imorgon är det dagisdag, tror dem behöver det, då deras mor inte är den mest alerta nuförtiden:( sedan åker tjejerna till sin pappa, för det är ojämn vecka. Pappavecka. Då allt är jävligt ojämt. Jag åker in och äter middag och bowlar med mina vänninor. Däremellan får jag även kaffebesök, och besöket skulle medtaga en kaka. Jag har världens bästa vänner.
Och just det, tack för alla fina och peppande kommentarer här på bloggen. Jag läser dem, men är kass på svara.
Ibland blir jag rädd. Att jag ska sluta känna, att jag blir så avtrubbad. Känner mig avtrubbad. Fnner inga ord på känslan. Finner ingenting. Det är förvirrande. Jag som aldrig brukar glömma något viktigt. Glömmer allt. Känns som huvudet är överfullt och när jag tar in något mer tappar jag något annat. Känner mig stressad. Jämt. Varför är jag stressad?
You used to captivate me
By your resonating light
Now I'm bound by the life you left behind
Your face it haunts
My once pleasant dreams
Your voice it chased away
All the sanity in me
And if you have to leave, i wish that you would just leave, cause your presence still lingers here, and it won't leave me alone.
Where did i go wrong.. i lost a friend.
Igårkväll åkte vi hem från släktmiddagen i den skruttiga 245an, det var mörkt, dimmigt, regn och oerhört dålig väg. Min äldsta dotter frågade mig om jag var rädd. Hon tyckte det var lite sådär kusligt mysigt att guppa fram i mörkret i 50 km/h. Jag funderade och jag är ju egentligen ganska skvätträdd och mörkret har alltid skrämt mig. Jag har aldrig behövt vara rädd, för det har alltid funnits någon där som jag kunnat luta mig emot. Men det funkar ju inte längre. Jag är mina barns trygghet och det finns ingen jag kan stå bakom för att slippa vara rädd. Det finns ingen som håller min hand eller som jag kan luta mig emot för att få trygghet i mörkret. Så jag får hitta tryggheten i mig själv. Så mitt svar blev nej gumman jag är inte rädd, det finns inget att vara rädd för. Och jag var inte rädd. Jag satt som en gammal tant framlutad mot ratten för att kunna se klart. En resa som normalt tar 10-12 minuter tog helt plötsligt dubbelt så lång tid. Men det gjorde mig ingenting. Inte då. På vägen dit svor jag över alla vägarbeten och gupp som jag inte märkte utan flög över. Men då, på hemvägen var det annars. Det var jag. barnen. vi. familjen. Bara vi. När vi kommit hem hade alla tre somnat. Jag bar upp dem för trappan, bäddade ner dem i deras sängar, pussade dem gonatt. De tog 4 gånger att springa upp och ner för trappan innan jag kunde låsa dörren om oss. Jag höjde glaset mot mig själv. lyfte på hatten. För att jag äntligen känner styrkan. Jag klarar mig bra själv. Eller rättare sagt, vi klarar oss bra. Vi är ett bra team. Jag och barnen.
Vi försökte oss på att ta en fin bild, men gick väl sådär :P
men sen kommer kvällarna, när barnen sover. När det är tyst och stilla. Jag gråter. Jag saknar bra tider. Jag undrar hur du har det. Jag känner distansen. Känns som flera hundra mil. Imorgon ska vi åka till en vän som fyller 25. Sen ska jag försöka mig på att ringa ett samtal och få lite klarhet i vad som händer nu.
Nu ha jag varit vaken alldeles förlänge... igen.
Gonatt.
jag blundar och håller andan lite till..
Får ingen rätsida på något ikväll, det känns som att jag söker något men vet inte riktigt vad..
Hovrätt
Är helt slut. Bilresan själv in till city var sådär obehaglig och skön på samma gång. Bara jag och vägen. Nervös. Man ska aldrig komma långt i förväg om man är nervös, väntan gör mig bara mer nervös. 2 piller och det kändes lite bättre. Höra din röst när du kom. Sen se dig, se dig sucka då du ser mig. Gjorde ont. Som en kniv rakt in i hjärtat. Se mig själv på inspelning från tingsrätten. åh Gud sa jag högt i rättsalen. Men det kom som en chock på nå vis att se sig själv sådär. Såg helt förstörd ut och andades häftigt. Kändes som jag såg en film, alltså en med manus, men nu stod inget i manus, det var reality på en stor projektorduk framför mig och det var jobbigt att se. Kändes mer vemodig stämning nu än på tingsrätten. Hörde sen på p4 västerbotten. Hon sa att stämningen minst sagt var tryckt i salen och det kändes en tydlig distans mellan parterna, en försoning låg inte i luften. Nä men vadå. Konstigt då? Nä. å vadå försoning, kommer det någonsin att komma en försoning? Jag tittar på dig med sorg. Besvikelse. Saknad. Du tittar inte alls på mig. Kanske då jag inte ser, men möter gärna inte min blick. En blick säger mer än tusen ord ibland. Kanske är det just det som skrämmer.
De tog tid. Hela eftermiddagen. När jag gick ut sen gick jag själv, grusgången kändes oändlig och jag kände mig ensam. Vände mig om ibland. Men det var ingen där, ingen som gick bakom mig. Ingen som skulle ta emot mig om jag föll. Men på något vis var det skönt. Jag kunde fånga en tanke i kaoset som pågår i hjärkontoret, känna hur jävla ont det gör. Våga känna. Tvinga mig att känna. Inte springa, gå sakta. Andas. Sen åt jag middag själv på mcdonald's. Jag brukar hata det, att äta själv alltså. Men nu var det skönt att ingen visste vem jag var. Att ingen pratade med mig. Det var jag och min mcfeast meny. Jag njöt. Gick mot bilen, gick förbi stora hotellet. Minns. log. Försökte hitta känslan jag kände då. Kärlek. Lycka. Sen börja det regna och jag hade gått förbi. Nu var det bakom mig, precis som vi. Jag vände mig inte om. Än om en del av mig ville rusa tillbaka. Startade bilen och körde rakt fram, jag försöker se framåt, försöker urskilja vad som finns bakom krönet men rutan är smutsig och regnet gör allt suddigt. Vindrutetorkarna funkar dåligt. Vägen är lång, krönet kommer så småningom. It better be good!
Det kändes bra då jag öppnade lägenhetsdörren och var "hemma" möttes av två underbara tjejer som kom springandes emot mig och hur en underbar liten kille låg och skrattade på filten på golvet. Imorgon blir det inge dagis, imorgon är det fredag. Imorgon blir en bra dag.
kort
Tidig morgon. Vakna. Dricka te. Ha lite tålamod, klä barn, bråka om vilka skor dem ska ha, åka skruttig 245a, dagis. Pussa, krama, lämna. Dåligt samvete. Åka skruttig 245a igen. Varmt och jäkligt utan ac. Ne på vc. Prata. Bli less. Ja morgonen var minst sagt inte på min sida. När jag satt där med 4 ögon stirrandes på mig kändes det som jag var 14 år igen, sådär när man sitter på utvecklingssamtal. "Emma du måste ju gå och lägga dig på kvällarna" jag förvandlades genast till en trotsig tonåring där jag satt. Med armarna i kors och sån där jag bryr mig inte vad ni säger blick sa jag tyst för mig själv att det ska väl ni skita i. Hade lust att bara gå ut genom dörren. Men så oförskämd kan man ju inte vara. Ibland önskar jag att jag var lite mer oförskämd. La mig efter lunch då sonen sov. Somnade. Vaknade. Kaffe. Hämta döttrarna. Åka skruttig 245a till Agnäs. Se barnen skratta och leka. Bli glad. Äta middag, åka skruttig 245a hem. Fara till vän. Handla plastgrejer. Dricka mera kaffe. Prata. Hem till sovande barn. Måla naglarna. Gå isäng. Imorgon far jag solo till staden, solo till hovrätten. Då får jag se dig igen. Det var 29 dagar sen sist.
less, ledsen, stressad, nervös.
På torsdag är det hovrätt. Känner ibland bara att lägg ner. Låt såren få läka. Låt tiden få gå. Acceptera läget. Sen förstår jag dig. Eller tror jag gör det. Du är så långt borta. Varför är du så långt borta? Varför lämnade du mig i detta?
Fick hyresräkningar idag på 11 106 riksdaler. Jag blir arg! För jag ha inte valt det här, jag har inte valt den här lägenheten. Jag vill inte måste ha hjälp för att kunna leva, för att kunna försörja mig och mina barn.
Nä, hoppa in i duschen nu då. Ska hämta döttrarna på dagis kl 15.00 sen ska jag fira en vän som fyller 26 år idag :)
Känslosamt
Jag har funderat, vad som gick snett.. vad som gjorde att vi inte kunde leva med varandra längre. Det är aldrig bara ens fel. Det är det aldrig och då får ni ju säga vad ni vill. Vi var inte den som den andre ville att vi skulle va helt enkelt. Runt hål, fyrkantig kloss ni vet. Passar inte. Hur mycket man än försöker. Det känns sorgligt att det hela hade behövt sluta såhär. Vart ett jävla avslut. Precis som vi fick en dålig start. Vi liksom tvärsprang men snubblade då vi skulle hoppa över första häcken. Pang ner i baken så delar av oss gjorde ont och kanske till och med gick sönder inombords. Jag kan inte känna hat längre, belive me det har jag gjort. Hat och ilska. Nu känns det bara tragiskt och sorgligt. Min vän, kanske min bästa stundvis. Finns inte vid min sida längre och jag finns inte vid hans. Vi har förlorat varandra. Jag saknar den man jag vart blixtförälskad i, den man som tröstade mig när jag var ledsen, den man som var glad och mådde bra. Den man som fick mig att må bra, men den mannen förlorade jag för längesedan. Någon stans under loppets gång, vi lyckades aldrig ta oss över häckarna utan sprang rakt in i dem en efter en. Vad som hände vet jag inte.. jag tyckte jag försökte. Jag tyckte jag kämpade på, ville få allt att fungera och vara bra. Kände mig länge ensam på det planet. Luften räckte inte till oss båda och jag kippade många gånger efter andan. Men jag funkar så att jag mest minns det bra, det dåliga fastnar som inte. Är som att hjärnan stöter bort det som något slags försvar. Och bra är väl kanske det. Är ju fint att få minnas de fina stunderna. Och mina minnen kan ingen ta ifrån mig. Jo materiella minnen, men minnena jag har inom mig kan aldrig förstöras. Jag plockar fram dem ibland, skrattar och gråter.
Relationer, så svårt. Kompisrelationer som kärleksrelationer. Kände mig inte på nå il idag, fast jag var omgiven av alla fina vänner. Kan känna mig så inne i mig själv att jag glömmer bort dem, att fråga hur dom har det. Det är inge bra. Men se så fina vänner jag har som inte tar åt sig av mitt bristande engagemang för tillfället. Som i tysthet förstår min förvirring. Accepterar. Respekterar. Finns. Stöttar. Hjälper. Alla på sina olika sätt, alla på sitt sätt. Och alla sätt är bra.
I början kunde jag känna frustration över att ingen förstod hur det kändes. Men det spelar ju ingen roll. Man förstår inte allt. En känsla är svår att sätta ord på. Och även om de inte känner hur det värker i mitt hjärta eller att marken under mig gungar eller min yrsel som gör att jag tappar balansen, så tar de emot mig när jag faller. Oavsett. Jag är er evigt tacksam.
Nu har john blund lessnat på att försöka ta mig till drömmarnas land och dragit. Så jag får väl försöka hitta han,peace!
=)
Det enda negativa idag är att jag ha en massa disk och ingen diskmaskin, men de va väl desamma. Saturday night the feeling is allright.
Höst natt !
Klockan va väl strax efter 2 då jag äntligen kom mig för att tacka och gå hem. Men lite rädd var jag, det var mörkt och sådär spöklikt, sådär som i skräckfilmer. Jag & sonen, vi mot världen, vi mot mörkret. Vi klara oss. Inte gjorde det saken bättre att vi pratat om spökerier tidigare. Jag tog fram telefonen, kollade igenom listan.. vem kan jag ringa denna tid mitt i natten? Svar: Brorsan. Fick jag nå svar? Nej. Hej du har kommit till mobilsvar, jaså har jag. Tog ett djupt andetag och övervann min rädsla. Mitt hem är min borg, på nå vis. Jag är för öppen ibland, delar alla känslor, alla tankar, allt tokigt jag gör. Men det är fint, precis som livet. Hur kul vore det om jag bara låtsades. Är alltid ris och ros. För alla, men få vågar visa. För huvudsaken är att man är supermorsansomorkaralltochalltidärpåtopp. Är trött, tittar i oriflame katalogen. Ska försöka slänga ihop en kladdkaka imorgon. Får besök. Sen är det no plans. Jesscia kom när jag va på järn affärn idag och lånade ut sin sex and the city box. The saviour in the nöd finns, tusen tack fina du!
Kvällens kanske bästa, jag skrattar för mig själv över min uppriktighet och spontanitet "Men jag kommer ju aldrig att vilja ligga med nån igen"
prövade we cam, inte skarpa pären.
g natt alt g morgon!
Step one, you say we need to talk
Personalmöte idag, hjärtat slog hårt i bröstet, jag andades snabbt och skakade nästan då jag gick in i konferens salen. Vågade inte möta någon blick. Tårarna brände bakom ögonen stundvis. Inte börja gråta emma, inte här, inte nu. Så här i efterhand funderar jag vad som var så jobbigt. Tror det var allt skitsnack som gått, alla som valt sida. Alla som inte har frågat mig utan spekulerat, inte sagt ett ord till mig...knappt hej. Vart som mycket. Det blir det ibland. Blev en hyffsad torsdag men inte den bästa. Alla punkter avbockade på got to do list iaf (Städa halvt) kl 16.58 lade jag breven i lådan och postbilen stod redan där för att kunna tömma den 17.00. Har fått snus sår så ha måsta byta sida, ser inte klok ut men det bränner gött. Mina gratis timmar på spotify är slut och youtube är min vän igen.
Fick ett märkligt samtal ikväll också, nu måste jag väl skaffa hemligt nummer eller nåt. Om någon frågar om mitt tele nummer och jag säger nej så borde väl den fatta att jag inte vill att den ska ringa. Nä då letar denne upp mitt nummer och ringer ändå. Why?
Jag tappar hår, för första gången i mitt liv. I natt då jag duscha så blev de en stor hår hög på golvet, när jag kammar mig är borsten full. Googlade såklart, tack Gud för google. Sök: Varför tappar jag hår?
ja då finns det alltså två förklaringar enligt många om vi bortser ifrån ärftligheten som är den största anledningen till att folk tappar håret. 1. viktnedgång och dåliga matvanor 2. man har varit utsatt för chock, stress eller är deprimerad.
Jag saknar döttrarna. Tittar in i deras rum, sitter där en stund. Andas. Hämtar energi. Sonen fick smaka potatis och majs puré idag och oj va han smackade och åt och ville ha mer. Tror även det är tänder på g. Tiden går och jag små springer för att hålla jämn takt med den.
Genom stormen når vi tillslut stranden, vi fyra. Även om det betyder att jag måste trampa vatten emellanåt, få flera kallsupar av höga vågor som sköljer över mig, simma själv med tre ungar på ryggen. Men när jag känner sanden mellan tårna igen, när jag äntligen står där på stranden, då står jag jävligt stadigt. Då har det slutat blåsa, regnet har slutat piska mig i nacken. Solen skiner, det är varmt, tårarna har förvandlats till damm och ungarna bygger sandslott.
Got to do list!
Ligger lite efter i dagordningen men de blev inte många timmars sömn inatt. Kaffe, mera kaffe.
Själv är inte ensam
Efter jag lämnat flickorna på dagis gick jag och kollade brevlådan, såg ett brev, ett handskrivet, jag kände igen handstilen, jag visste vem det var innan jag öppnat. Med darrande händer öppnade jag kuvertet, ett avrivet A4a med fyra handskrivna rader, kort och koncist. Kändes konstigt men bra.
Flickorna for till deras pappa efter dagis idag, är hans vecka egentligen. Sonen sover, jag har massa borden jag planerar att göra innan jag intar sängläge. En liten ursäkt till mina vänner för mina sena svar på sms eller att jag inte har orken att svara då ni ringer, jag älskar er!
Imorgon är en ny dag, då tar jag nya tag. Imorgon blir en bra torsdag!
I wish nothing but the best for you
And that you'd be reminded
That for me
It isn't over
nu vaknade äldsta dottern, dags att stänga ner.
Låt det göra ont!
Tog sonen i andra armen och rusar ut med de tre barnen. Gick in till grannen vars dörr stod öppen och frågade vad som hände. Hon hade bränt något på spisen så brandvarnaren gått igång, det brann alltså inte. Lättnad. Då kunde jag andas igen. Men lilla paniken jag fick, tänkte det här är ju inte sant. Jag var sjöblöt av svett då jag lugnat barnen och mig själv, dom vart ju jätte rädda och ledsna då jag vart super stressad och rädd, såhär i efterhand hade jag ju kunnat ta det hela lite mer sansat men allt jag hade i huvudet var att nu brinner det, vi är på övervåningen, vi måste ut och ner NU. Det blev en liten traumatisk eftermiddag för oss. Sen började frågorna från den äldsta dottern, mamma kommer det börja brinna här? varför tjöt det? hon öppnade dörren flera ggr och frågade om det luktade konstigt. Stackars barn, jag stressar upp dem mer än dom redan är =/ men jag blev så fruktansvärt rädd.
Annars då? Jag börjar sakta men säkert vakna till liv efter helgens magsjuka. Därav nattugglan igen. Jag, och två av barnen åkte dit, inte mellan tösen. Peppar peppar! Igår va jag inte pigg. Låg och sov och sov, medan lill killen sov. Tjejerna som spenderat helgen hos sin pappa har nu återvänt och det är full fart igen. Härligt. Samtidigt som jag tycker det är jobbigt att jag inte har någon energi eller lust till något. Jag vill vara mig själv, den glada, sociala och positiva jag igen. Ja rubriken då, låt det göra ont, det säger alla, läkare, psykiatri folk, familj osv.. men ja jag låter det göra ont, men vågar inte riktigt släppa taget om den där skyddsmuren jag byggt runt om alla känslor som inte runnit ut med tårarna. Jag tycker det är jobbigt att gå ut på byn.. jobbigt att träffa folk samtidigt som jag vill träffa folk, va social. äsch... klockan är mycket, försöka sig på att sova.
Sometimes it lasts in love, but sometimes it hurts instead..
ont i hjärtat
Jag vill ha min sex and the city box, the saviour in the nöd, men den finns inte längre. Det har gått 42 dagar, trodde de skulle bli bättre men jag tycker nästan det är tvärtom. Är så fruktansvärt less på mig själv, måste gå vidare, move on, men va fan, hur gör man det? Men jag tror jag förstår, lite iaf.
nä jag sitter bara och stirrar och vet inte hur jag ska fortsätta detta inlägg så lika bra jag ger upp.... Är ändå ingen som fattar.
ångest söndag
Söndag är veckans värsta dag om man är ensam, eller alltså singel ensam. Blä! Känner mig ensamast i världen just nu. Vart ap full igår också.. innan dess var det supertrevligt. Rock n roll säger jag bara!! Jag drack inga mängder men min kropp och psyke pallar nog inte trycket tror jag. Nåväl, skövde resan var mycket trevlig och det var skönt att komma bort så jag fick längta hem lite.. fast nu då jag är hemma igen känns de mesta ba jobbigt. Känns som jag slits i bitar och att alla känslor blir övermäktiga. How to do, what to do?
Håller på för fullt att flytta och greja, de tar på krafterna. Döttrarna blev super glada över deras nya rum och leksaker, det värmde mitt hjärta att se. Sonen är så snäll och go.. han ha varit en gladis hela resan och är nog den lugnaste bebis jag någonsin mött. Idag är han 4 månader, lill gubben som redan har storlek 74. Är inte klar än på långa vägar med flytten.. men efter att min och äldsta dotterns säng kommit dit och lite mat inhandlats så borde de ju gå att flytta in på riktigt. Tv och dator kan jag ju leva utan, nå dagar iaf. Det där med handlingen är ju så drygt.. måste åka in till city och köpa de ena me de tredje, skulle ba vilja få landa och börja få ordning på tillvaron. Men den tiden kommer, känns ångestfyllt med höst. Känns så ovisst allt. Fortsätta plugga eller inte? När ska jag börja jobba igen? Va ska jag göra i höst när alla andra pluggar eller jobbar?
Har klippt av mitt långa hår också, börjar ångra mig, men de är ju så dags nu. Känns skönt samtidigt som jag känner mig sådär hejhejhej jag är bara 14 år i denna frisyr. men de väx väl ut. Nä jag är så trött, måste sova. Vilken terapi de är att blogga.. ta de som ni vill men jag mår bättre av det.
höres!
ZzZzZzzZZzz
Ska bli så kul att se hur brorsan bor. Vi ska bo på hotell, bli soft. Ser fram emot frukosten.
Har inte packat än, få bli morgondagens projekt för det lär ju bli en tidig morgon även imorgon.
Mjölken sinar för mig, eller lill gubben blir inte mätt och belåten. Tycker det är såå drygt att hålla på med ersättning men vad göra då han växer så det knakar.
Annars tror jag det blir bra med lägenheten, har kommit till någon punkt då jag känner att det är dags att försöka få ordning på tillvaron, om än idag jag vart i min egen lilla värld. Blir nog bättre då vi flyttat in och fått dit nå grejer och så. Var sak har sin tid sägs det.
Känner mig rätt sliten i både kropp och själ så sova kanske. Har pratat med döttrarna och bestämt lite hur deras rum ska se ut och hört vad dom skulle vilja ha för grejer. Dom kommer få ta det större sovrummet så tar jag och lill killen det mindre.
Det drygaste är ju allt småplock och husgeråd som måste införskaffas.. näe nu blire drygt.
Vi hörs då jag kommer hem om jag inte får nå tokil att sitta vid någon dator.
Hanä tills dess!
forget me now
nä ni vet att thats all for today hej!
