EMMA

Skaffade en ny blogg, känner att jag har något slags behov av att skriva av mig då både media och privatpersoner skriver hejvilt runt omkring mig. Media ger en orättvis bild av allting. Förundersökningen innehåller lögner och såklart blir det smaskiga detaljer att skriva om. Privatpersoner "väljer sida" varför måste man göra det egentligen? Varför försöker såkallade vänner till honom svartmåla mig och ljuga ihop massa skit? Till vilken nytta liksom. Säga till andra personer att dom inte ska umgås med mig. Rättegången börjar imorgon och jag är as nervös.. kan inte äta, inte sova, tar mig inte för ett skit. Sitter rakt upp och ner på en stol. Jag har aldrig varit delaktig i en rättegång förut. Har bara vart åhörare.. nervös för att bryta ihop, nervös för att se personen. Kommer jag få se någon ånger? Kommer jag att få se en känslokall människa sitta där?

Det har pratats otroligt mycket om att han skadade ju ingen. Men dem som säger det har inte förstått innebörden av detta. Nej han skadade ingen fysiskt, men den psykiska skadan då? Den tycker jag är än värre. Barnen mår inte bra av detta. De blev vittnen till att få se sitt hem brinna upp. Mig skiter jag faktiskt i just nu men alla barnen som är rädda. Rädda för att det ska börja brinna där dom är. Rädda för att de ska förlora deras saker ännu en gång. Barnen som kommer få möta  kompisar och få frågor. Min äldsta dotter sa till mig en kväll då hon skulle sova, hon hade fått en nalle. Hon håller i den och säger "Mamma, kommer den här nallen också brinna upp? det vill inte jag att den ska göra"  "Mamma, kommer mormor och morfars hus också brinna upp? och pappas hus? Var ska vi då bo?"
En har sagt att jag får ju mitt liv tillbaka, det får inte han. Men vägen dit då? Vägen till att försöka skapa en trygghet för barnen, skapa ett nytt hem, börja om från noll. Är det lätt? Han har tagit allt ifrån oss. Alla minnen, vår trygghet. Sakerna skiter jag i. Men alla minnen som inte går att få igen. Jag vet inte om jag är mest ledsen, besviken eller arg just nu.