EMMA

Känner mig ensam. Har lite likgiltighetskänsla över livet just nu. Det känns ovisst allting. Jag inser ju att jag måste blicka framåt och hitta livsenergin igen. Men vars börjar jag? Lägenhet är ju som ett steg, även om kommun inte är snabbast och jag tycker de brister lite i deras hantering men jag tänker inte klaga nu. Men sen då? Jag kör på i 110 km/h och landar sent om nätterna. Tankarna slukar mig tills jag tillsist däckar av utmattning. Är så mycket praktiskt som måste ordnas också. Ja visst jag har en lägenhet men jag har inga grejer, känns hur jobbigt som helst att börja tänka på att köpa husgeråd och sängkläder. Fuck! Tur i oturen att det är sommar. Kommer väl bli värre då hösten och mörkret kommer.
Barnen, mina fina barn. Äldsta dottern har hur mycket frågor som helst och jag vet inte hur jag ska besvara dem eller hantera hennes oro. Jag har berättat sanningen. För så ärlig måste jag ju vara, för på dagis har hon redan fått höra massa saker. Men varför varför varför och varför kan ingen svara på. Har 3 olika grejer inbokade i veckan och det känns ba besvärligt, förutom tisdagen. Längtar på nå vis.. kanske är halv störd men kan inte hjälpa det. Vill få nå svar, vill se personen i fråga.

Sen har en tanke flugit igenom mitt huvud några gånger, kanske rent av ska lämna denna kommun. Om jag nu lix ska börja om från noll kanske jag kan göra det någon annanstans? Fast det blir såklart jobbigt utan familj och vänner. Jobbet då? Jag vill inte gå tillbaka och jobba på det där bygget igen, egentligen. Pluggningen? Har ingen ork eller energi... äsch, ska lägga mig och skriva i min "dagbok" är inte riktigt vad det är men något i den stilen.

Måndag, känns alltid bra när det är måndag igen. weirdoo.