EMMA

Dagen ha vart bra trots enorm trötthet. Jag och barnen ha vart och hälsat på i Agnäs. Igår åt jag och Emma middag här, go lax och pressad potatis. Sen for vi vidare till Mattias där även Linda var och sedan vidare till grannkommun. Det var trevligt. Söndagkvällen kommen. Ångest. Döttrarna har åkt till deras pappa och än en gång sitter jag här själv. Sonen sover och mamma ha vart förbi en sväng. Vi ha bestämt grejer till huset. På onsdag åker vi ner till skidstahus och då ska allt va klappat och klart.. är inte lätt att ta massa beslut samtidigt tycker jag. Nä vilken djungel. Nu är jag sådär likgiltig igen. Varför kan inte allt ba få va bra och lugnt för? nä de äre aldrig, aldrig äre lätt. Denna vecka ha vart tung för psyket. Och jag hjälper inte mig själv på något som helst vis heller.. jag springer bara fortare och fortare och verkligheten springer efter och flåsar mig i nacken. Den fula verkligheten. Jag vill åka bort känner jag, rensa skallen och komma bort från denna kommun. Bort från det som gör ont och är besvärligt. Men de gå int å fly! SYND!

Men jag är så oerhört tacksam samtidigt, för allt de fina livet ger. Mina älskade barn. Alla fina människor jag har runt om mig. Allt de vackra. De överväger faktiskt än om jag är otroligt deprimerad här i bloggen och i livet just nu.

Imorgon måste jag ta tag i ett par grejer, ha bestämt mig för powerwalk strax efter 8 imorgon bitti. Jag måste försöka mig på nån förändring av nå slag här känner jag. Då kan ju rutin, promenad och frisk luft va en bra början. Sova kanske vore en idé eller nå.
Tackar alla medverkande i mitt liv för att ni finns och orkar med mig.
Puss