EMMA

Dagen ha vart så bra, på alla de sätt och vis. Jag fick sällskap ikväll också. Finnt! Nu känner jag mig sådär fasligt ensam igen och det dåliga självförtroendet som kom som ett brev på posten igår då jag va på badhuset gnager i mig och gör mig mindre. Jag vill inte synas och tänker tankar som jag aldrig tänkt förut. Det är mindre bra. Blev så upprörd tidigare idag, orkar inte med alla dessa beslut och skit hit och dit, och när jag blir så arg så brukar det automatiskt leda till att jag blir ledsen. Ja jag är fan ledsen, på rikgtigt, ledsen på dig. Har inte tänkt på dig så mycket på senaste, det kommer annat emellan och det är bra. Ledsen på allt, hur i hela helvete kunde det bli så här? Känns som jag ger hela mig själv. Jag är arg på mig själv också..  Att jag inte räckte till, att jag inte fick va den som hjälpte dig.  men jag vill ändå inte lägga det på mig. själviska människa. Ibland vill jag rädda och hjälpa dig och ibland hoppas jag att du har det så jävligt det bara går. Men det är inte lika ofta. Men ibland, som nu, som idag. Jag är less på att inte ha några berg och dalar, att allt är som en rak väg.. iof är det rätt stabilt, men jag vill känna som man gör när man når bergets topp. Och känna hur det känns att va i dalen för att sedan må bättre. Men då skulle jag nog inte ha ork till att leva som jag gör nu, de går ju ändå bra nu och jag sover ju något så när.

Jag känner mig så fruktansvärt liten. Ensam. Dålig. Imorrn kom jag mest troligt att ångra att jag skrev det här.. men det är känslan nu. Ikväll. Känns som det är mörkt.. en lång mörk rak jävla väg. Jag försöker, belive me.. jag försöker rycka upp mig, försöker vara glad, och jag lyckas. Men det kommer ibland... allt som känns inuti.